Intervju från matchprogrammet den 19 november 2006. Henrik Kaveryd tog pulsen på piruettvirtuosen Olegs Sorokins. Läs vad han har för koll på Södertälje, vilken som är hans förebild och vad han egentligen har för smeknamn.
Lettisk landslagsman som vann sin första match i klubben. – Ja, det var roligt. Jag spelade inte så mycket, men det var för att coacherna ville att jag skulle lära mig hur laget spelar.
Vad visste du om Södertälje innan du kom hit? – Jag pratade med Artis Abols, som har spelat i Nyköping, och han sade att Södertälje är en väldigt professionell och välskött klubb. Det viktigaste för mig var att få komma till ett land där hockeyn är nummer ett. I vissa länder handlar det bara om pengar, men i Sverige och Finland till exempel vet man att det är för spelet man är här. Det märks också direkt att det här är en bra klubb där spelarna hela tiden gör sitt bästa på träning och match och varje övning har ett mål. Dessutom förstår sig folket på läktarna på hockey här.
Hade du någon förebild när du växte upp? – Den främste var Helmut Balderis, en legendarisk lettisk spelare som var en stor poängmakare. Han var forward och det var jag också fram till att jag var 13 år gammal. Då blev jag omskolad till back och det var inte mycket annat att göra än att gilla läget och göra det så bra som möjligt. Eftersom Lettland var en rysk republik när jag var liten så tittade man mycket på den ryska ligan och på det ryska landslaget, där Fetisov och Kasatonov blev favoriter.
Har du något smeknamn? – Många. Det har blivit mycket ”Legs” och ”Lego” och ”Soro” och ”Roki” genom åren, men ett som jag alltid haft är ”Rudais” som betyder rödhårig. Det kommer från när jag var tolv år gammal och jag och några kompisar skulle färga håret. Mitt var så mörkt så det blev rött i stället för ljust som det skulle bli.
Vilken tränare har betytt mest för dig? – Curre Lindström betydde mycket i landslaget. Vi fick bra kontakt och han gav mig mycket förtroende. Sedan har jag haft Hossa när jag spelade i Slovakien, han var också bra. Det är svårt att säga vad som gör en tränare bra. Första gången jag fick höra att jag hade potential var jag 18 år gammal, så man ska komma ihåg att det aldrig är för sent för att bli bra. Sandis Ozolinsh (lettisk NHL-back i NY Rangers) platsade inte ens i juniorlaget när vi växte upp, utan fick spela i ett fabrikslag och gick den långa vägen för att komma dit han är nu. Men det är viktigt att komma ihåg att det aldrig är för sent.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? – Jag är framförallt en lagspelare och gillar inte att fokusera på mig själv eller på poäng. Om det går bra för laget så går det bra för en själv. Jag gillar att följa med upp i anfallen, men gillar också att blockera skott. Kan jag hjälpa målvakten så hjälper jag laget och det är mitt mål.
Vem är svårast att möta en mot en i laget? – Det är svårt att säga eftersom jag inte varit här så länge, men jag tycker att vi har väldigt många duktiga forwards som både är snabba och skjuter bra. Men är man bara koncentrerad så är det egentligen ingen som kommer förbi. Jag har till exempel mött Jagr i landslagssammanhang och det handlar om att vara fokuserad och rörlig och att vara på rätt plats.
Vad är din målsättning med säsongen? – Först och främst är det att visa att jag är värd att behålla efter try out-perioden. Sedan vill jag hjälpa laget tillbaka till Elitserien och gärna stanna här då också. Jag är 32 år gammal, men jag känner mig stark och frisk och siktar helt klart att spela på en hög nivå i många år till. Och eftersom jag hittills trivs jättebra i arenan och staden och med klubben, så stannar jag gärna.