Sagan om Södertälje Sportklubb...från dåtid till nutid

Södertälje Sportklubb bildades den 22 februari 1902 med så skilda grenar som gymnastik, allmän idrott, fotboll, dragkamp och skridskoåkning på programmet. Syftet med föreningen var att få en fastare organisation kring idrottsintresset i staden.
Friidrotten var paradgrenen under de första åren. Bland de mest framgångsrika idrottsmännen var höjdhopparna David Larsson och Ivan Krafft samt spjutkastaren Anton Hakomäki.
Den största friidrottsprestationen noterades av Erik Abrahamsson som 1920 vann olympisk bronsmedalj i längdhopp vid spelen i Antwerpen.
Cykelsporten nådde stora framgångar under tio-och tjugotalet. John Gustafsson vann SM på tio kilometer 1916 och Södertälje vann lag-SM på tio mil 1918 och 1921. Det sistnämnda året vann föreningen lagmästerskapet i Mälaren runt och 1930 var Walter Winberg med i det segrande svenska laget vid nordiska mästerskapet i Köpenhamn.

En bandysektion bildades vintern 1907 och redan kommande säsong blev klubben sörmländska distriktsmästare och fick representera Södermanland i turneringen om Svenska Mästerskapet.
Under tiotalet framstod SSK tillsammans med Strängnäs-Kamraterna som de främsta inom sörmländsk bandy. Man låg kvalitetsmässigt inte långt ifrån dåtidens storklubbar Uppsala-kamraterna, Stockholms-Göta och AIK.

Mer om SSK:s fina historia

Grundandet av ishockeysektionen
Den första matchen
SM-finalen 21/3 1925
Efter SM-segern 1925
SSK-legender (läs om de största profilerna i klubben!

I mitten av tjugotalet vaknade intresset för ishockey bland bandyspelarna i Södertälje. Initiativtagare var bröderna Carl och Erik Abrahamsson. Erik hade under ett par säsonger prövat på den nya idrotten i AIK och IFK Stockholm. Bröderna lyckades övertyga klubbstyrelsen om sportens möjligheter och en bana spolades upp på idrottsplatsen av den till att börja med tveksamme vaktmästare Ek. Föreningen inhandlade elva ishockeyklubbor och två puckar varefter ishockeyträningen startade den 11 januari 1925.
Premiärmatchen spelades mot Karlbergs BK i Klass II A den 2 februari 1925. SSK vann med 1-0, segermålet inslaget av "Jompa" Nilsson. Premiäruppställning: Gunnar Thorberg - Calle Abrahamsson, Henry Johansson - Johnny Johansson, John "Jompa" Nilsson, Erik Abrahamsson. Avbytare Filip "Filla" Wetterholm.
Laget anmäldes till SM-turneringen, där man mot alla odds slog sig fram till final mot Västerås SK. Matchen spelades på bortaplan och vanns sensationellt av Södertälje som efter underläge 0-2 vände till 3-2. Segermålet inslaget av "Calle Aber" i förlängningen . Efter bara fem spelade ishockeymatcher var SSK svenska mästare - spelarna fick lov att läsa på ishockeyreglerna på tåget till Västerås...

I och med SM-segern fick Sportklubben 1926 plats i högsta serien, Klass I, där man under de följande åren ständigt var med och kämpade i toppen.
1927 värvades lovande Wilhelm "Mulle" Petersén från AIK till "Blixtåkarna ", som SSK kallades i pressen på den tiden. "Mulle" blev tillsammans med "Calle Aber" och Henry Johansson Europamästare och Olympiska silvermedaljörer i St. Moritz 1928.
1931 blev Södertälje svenska mästare för andra gången efter att ha besegrat Hammarby med 2-0 i finalen. Målvakten Gösta "Käppen" Karlsson satte under säsongen ett oslagbart rekord genom att hålla nollan sju matcher i följd! "Käppen" och "Calle Aber" blev säsongen 1932 europamästare i Berlin.

Under trettiotalet kom laget in i en generationsväxling och halkade efter Stockholmslagen som dessutom fått fördel av större träningsmöjligheter efter tillkomsten av Ispalatset på Lindarängen 1932. SSK fick också konkurrens på hemmaplan av Södertälje IF som under ett par år i slutet av trettiotalet tog över som stadens bästa ishockeylag. Vintern 1939 var SSK nära att ramla ur högsta serien, men räddades av vädrets makter då vintern tog slut innan serien kunde färdigspelas.

Sportklubbens stora ungdomssatsning bar slutligen frukt och fyrtiotalet kom med nya framgångar. 1941 var SSK åter ett topplag och vann sitt tredje SM-tecken anförda av legendariske Folke "Masen" Jansson. Med storspelare som målvakten Arne "Brand-Johan" Johansson, Rolf "Tjoffe" Eriksson-Hemlin, Ivan "Tumpen" Thunström och "Bigge" Nilsson i laget upprepades bedriften 1944 efter en hård finalmatch mot Hammarby.
Under fyrtio- och femtiotalet förblev Södertälje SK ett av Sveriges främsta ishockeylag. 1953 tog man sitt femte SM-tecken med Thord Flodqvist i kassen, Sven Thunman och Börje Löfgren som klippor i försvaret och klubbens bästa kedjeformation genom tidernas Göte "Vicke Hallon" Blomqvist, "Stickan" Carlsson och "Epa" Johansson som främsta anfallsvapen.

Oktober 1955 invigdes Södertäljes efterlängtade konstfrysta ishockeybana, populärt kallad "Månskensrinken". Samtidigt värvades "Sura-Pelle" Pettersson och Lars-Erik Lundvall till Södertälje. Även den tredje delen av Tre Kronors "Ungdomskedja", Nisse Nilsson, var på gång men avböjde i sista stund. Med dessa fina förutsättningar var det inte otippat att SSK spelade hem sitt sjätte SM-guld 1956.
Under femtiotalet fick Södertälje SK ett helt koppel världsmästare. Sven Thunman, "Epa" Johansson, Stig Carlsson, Göte Blomqvist, Thord Flodqvist var alla med och spelade hem VM-guldet till Sverige 1953. Thord Flodqvist var med även i Moskva 1957, liksom "Sura-Pelle" Pettersson och Lars-Erik Lundvall.

Sextiotalet kom med ny generationsväxling, men efter ett par säsonger var SSK med i toppstriden igen. Spelare som Kjell Svensson, Einar "Kiosken" Granath, Leif Andersson (världsmästare 1962), "Stisse" Johansson, Hasse Carlsson, Börje "Poppen" Burlin, "Nille" Schilström, Mats Hysing, Dick Yderström samt bröderna Sören och Eilert "Garvis" Määttä tillhörde de främsta under denna period och en bit in på sjuttiotalet.

Scaniarinken, som till att börja med hade plats för över 11 000 åskådare, invigdes till säsongen 1971 och snöskottandet på "Månskensrinken" var ett minne blott. Sportklubben var en skridsko från ett sjunde SM-tecken 1973. Ett olycksaligt självmål via Brynäsbacken Stig Salmings ena skridsko i säsongens sista minuter spelade guldet till Leksand .
De tongivande i SSK under sjuttiotalet var målvakten Curre Larsson, backarna Arne Carlsson, "Böna" Johansson och Mats Waltin samt målspottaren Kjell-Arne Vikström. Södertälje kom successivt in i en nedgångsperiod och1975 tvingades man kvala för att ta en plats i den nya Elitserien.1978 hände det som inte hänt sedan SSK fick plats i högsta serien 1926, laget fick ta steget ner i en lägre division.

Spelarförlusterna blev stora men Sportklubben lyckades efter ett par säsonger med "Lill-Janne" Eriksson och Mats Hallin som förgrundsfigurer återta en plats i Elitserien 1981. Sejouren blev dock bara ettåring och SSK tvingades till ytterligare två säsongers spel i division ett, 1982 och 1983, innan man på nytt tog en elitserieplats med exproffset Thommie Bergman som fältherre i kvallaget.
Inför sin come back 1984 förstärktes laget med spelare som Anders Eldebrink, Peter Wallin, Jarmo Mäkitalo, Peter Loob och Uffe Borg. Som tränare engagerades Timo Lahtinen och Södertälje tog sig oväntat ända till semifinal i SM redan första säsongen.
1985 kom så klubbens efterlängtade sjunde SM-tecken efter finalseger mot Djurgården. Fina nyförvärv som Thom Eklund, Bosse Ericson, "Masken" Carlsson och målvakten Hardy Åström bäddade för framgångarna liksom de egna produkterna Glenn Johansson och Conny Jansson.
Säsongen 1986 var SSK på nytt i final mot Färjestad men förlorade den femte och avgörande finalmatchen med uddamålet, 2-3.
1987 fick Sportklubben tre nya världsmästare i under VM i Wien: Anders Eldebrink, Mats Kihlström och Thom Eklund.
Under resten av åttiotalet var Södertälje ett stabilt Elitserielag men den riktiga fullträffen uteblev.

Nittiotalet inleddes med en mardröm. Trots den spektakulära värvningen av tjeckiske landslagscentern Oto Hascak var SSK nära att få kvalspela 1991. "Sportklubben" lyckades hänga kvar efter "Mirakelmatchen i Globen" då blivande svenska mästarna Djurgården besegrades med hela 5-0.
1992 lyckades man inte upprepa bedriften och trillade ur Elitserien efter att ha misslyckats i kvalserien.
Tre säsonger följde med spel i division ett utan att man lyckades ta sig till Allsvenskan via play off.

Först säsongen 1996 vände motgångarna. Anders Eldebrink återvände efter sin proffs-sejour i Schweiz och gav laget en stabilitet som inte funnits på flera år. Tränarduon Mats Hallin och "Lill-Kenta" Johansson lyckades få nyförvärv som Niklas Brännström, Lasse Dahlström och Tomas Bjuhr att visa framfötterna när det verkligen gällde. Södertälje lyckades obesegrade ta sig till Allsvenskt spel och efter en magnefik slutspurt också till Allsvensk final mot segertippade Brynäs.
Efter en fantastisk finalserie stod Södertälje som slutsegrare med 3-1 i matcher och tog åter klivet upp i högsta serien. Målvakten Magnus Lindquist och Anders Eldebrink var finalspelets giganter och svarade för en i det närmaste hundraprocentig insats.

Inför SSK:s come back i Elitserien säsongen 1997, hade laget förstärkts med flera - som man trodde - spännande nyförvärv, som NHL-målvakten Kay Whitmore, ryske världsmästaren Vjatjeslav Butsajev och amerikanske VM-spelaren Mike Boback. Bland de inhemska nyförvärven märktes Tommy Lehmann, AIK, Magnus Jansson, Djurgården, Peter Nilsson, Hammarby och Djurgården, samt förre Hammarby-spelaren Magnus Eliasson närmast från HV 71. Tyvärr passade nästan samtliga nyförvärv skrämmande väl in på den gamla ramsan "tio små negerpojkar". Det började redan efter några fåtal träningsmatcher, då amerikanen Boback fick salmonella-problem och tvingades åka hem till USA för att kurera sig. Lehmann hann bara spela en futtig seriematch innan knäna sa ifrån. Janssons nackskada krånglade. Andra spelare hade svårt att ta en ordinarie plats, eller fick av andra anledningar inte spela. SSK och hemmapubliken prövades hårt, då laget förlorade jämt och ständigt under höstsäsongen. Eldebrink övertalades att göra comeback mitt under pågående säsong, liksom Ola Rosander. Man värvade Martin Hostak, bytte Butsayev mot Virtanen från Färjestad och fick in en offensiv back i Jiri Slegr. Spelet blev stabilare och på vårsäsongen var SSK helt plötsligt ett av Sveriges bästa hockeylag. Tyvärr räckte inte slutspurten ända fram utan man tvingades till kvalspel, som inte avgjordes förrän i sista hemmamatchen mot Troja/Ljungby. Där visade sig SSK:s elitserietempo vara totalt överlägset och man räddade alltså ett nytt kontrakt i elitserien igen.

1998 skulle SSK bli ett stabilt elitserielag. Man värvade försiktigt, med föregående säsongs erfarenheter i tankarna. Två Djurgårdare, Jens Öhling och Christian Due-Boje    skrev på. Kyösti Karjalainen återvände till elithockeyn igen, efter att ha spelat i division 1 med Timrå. Petr Korinek beskrevs som en pålitlig poänggörare som bland annat spelat 3 säsonger i finska ligan och som närmast kom från Tjeckien. Kronan på verket var att få Mikko Mäkeläs namn i laguppställningen. En spelare med fantastiska meriter i sitt hockeyfacit. På målvaktssidan plockade man över Jonas Forsberg från grannlandet i väst.
SSK inledde lovande och toppade faktiskt tabellen efter ett par omgångar. Spelet såg positivt ut med offensivt spel och stabilt målvaktsspel. Men tyvärr upprepade sig historien igen. Laget förlorade var och varannan match och den här gången kunde man inte skylla på nyförvärven! Istället var det ineffektiviteten som blev förödande i många matcher. Ofta spelade man jämnt med motståndarlaget, men alltför ofta slutade matchen likväl med en förlust. Laget skrek formligen efter en målskytt, men inga böner blev uppmärksammade. Visserligen började "ungdomskedjan" med egna produkterna Jörgen Bemström/Mikael Samuelsson/Joakim Eriksson att producera poäng i match efter match, men det hjälpte inte. När säsongen var över låg SSK näst sist i tabellen och tvingades återigen kvala. Alla vet vi väl hur det gick. Södertälje var millimetrar från att klara sig kvar, när Anders Eldebrink prickade insidan på stolpen i den sista matchen mot Björklöven. Förlusten blev 0-2 och Eldebrink, som varit med om att hjälpa laget upp i "finrummet" igen fick nu vara med om sin jobbigaste upplevelse i sin hockeykarriär när SSK ramlade ner i division 1 igen...

Inför säsongen 98/99 var massflykten ett faktum. Inte mindre än 18(!) spelare lämnade Sportklubben likt råttor på ett sjunkande skepp och från tidigare säsong fanns bara 6 spelare kvar. Den nytillsatte sportchefen - Eldebrink - fick ett digert arbete när han skulle försöka få ihop ett slagkraftigt lag till hösten. Man mer eller mindre dammsög division 1 från unga talanger och lyfte även upp ett antal juniorer ur de egna leden. Som tränare lyfte man upp AJ-tränaren Per Nygårds samt hämtade Mats Weiderstål från Tumba/Botkyrka.
Många var nog skeptiska till detta lag, men efter en halvknackig inledning började maskineriet fungera. Spelare som Mikael Wahlberg (Uppsala), Håkan Nordin (Lidingö) och Mattias Carlsson (SSK J) började finna sina roller och plötsligt var SSK uppe i toppen av tabellen. Man vann division 1 östra och sedemera även allsvenskan norr. I kvalserien hade man inte det rätta flytet och slutade på en 4:e plats. Med facit i hand en mycket strong insats av det oprövade laget.

Kommande säsong hade man fått behålla de flesta av spelarna. Man tappade dock poängkungen Joakim Eriksson till Djurgården. Dessutom la Jonas Heed skridskorna på hyllan och målvakten Magnus Lindqvist flyttade till Danmark. Istället tog man in Huddinges Rolf Wanhainen i kassen och i de defensiva leden lyckades man övertala Stefan Jonsson att dra på sig SSK-tröjan igen, efter det att han flyttat tillbaka från Luleå. Tränare Weiderstål kom inte överens om ett nytt kontrakt och istället plockade man in Per Ljusteräng vid sidan av Nygårds. 

SSK genomförde den nyetablerade allsvenskan norra på ett lysande sätt och tog sig relativt enkelt vidare till nästa steg - superallsvenskan. Även där lyckades man riktigt bra, mycket tack vare en stabil defensiv och ett bra målvaktsspel. Men väl framme i kvalserien räckte man återigen inte ända fram. 3 uddamålsförluster med 1-2 talar sitt tydliga språk att det var offensiven som inte höll måttet och som en reaktion av detta fick tränarduon gå och inför kommande säsong plockade man in det relativt oprövade tränarparet Johan Hemlin och Hans Särkijärvi.

00/01
Säsongen 00/01 skulle visa sig vara en berg och dalbana utan dess like. På nyförvärvsfronten hade SSK knutit till sig nyblivne SM-medaljören Lars-Göran Wiklander, man hade plockat Peter Gerhardsson från Timrå, Daniel Back från Lidingö, Jörgen Hägg från Arlanda plus ett antal juniorer ur egna leden. Målet för säsongen var att spela en roligare, mer publikvänlig hockey. Men resultatet var minst sagt blandat och både tränare och styrelse fick utstå hård kritik från supportrar som inte var särskilt imponerade av bl a förluster mot Vallentuna och Tierp.
Men på något viss lyckades man ständigt resa sig på 9 och i den avgörande matchen i Allsvenskan borta mot Sundsvall klev Lars Dahlström fram och säkrade en plats i Superallsvenskan. 
Den segern var en vändpunkt av sällan skådat slag, för efter sundsvallsmatchen gick SSK i det närmaste fram som en segermaskin och vann Superallsvenskan av bara farten. I slutet av säsongen hade man förstärkt med Luleås Mikael Lövgren och Peter Johansson från Tyskland. Laget fortsatte spela bra och besegrade bl a Leksand hemma i en kokande ishall. Segern skrevs till 4-2 och 7327 åskådare skapade en härlig stämning. 
Till slut hade man avgörandet i egna händer och efter en riktig straffrysare mot Björklöven i Umeå ishall, där Rolf Wanhainen och Lars Dahlström hade huvudrollerna, stod det klart att SSK åter tagit steget upp i finrummet, elitserien - där man hör hemma!

01/02
Väl tillbaka i elitserien gjorde Mats Hallin comeback som tränare samt sportchef. Han visade prov på fingertoppskänsla vad gäller värvningarna. Bl a hämtades Juha Lind och Peter Popovic från NHL. Dessutom plockade man hem Magnus Lindquist från Danmark, Jörgen Bemström återvände under säsongen från Modo, Erik Norbäck från skotska ligan. SSK vann premiären hemma mot MIF med 4-0 inför en salig publik. Därefter följde segrar och förluster relativt jämnt fördelat. SSK blev - med något undantag - aldrig utspelade, utan var hela tiden med och krigade till slutsignalen. Man visade upp ett mäktigt försvarsspel, med Roffe som siste utpost. "Elitseriedebutanten" Rolf Wanhainen spelade så inspirerat att han fick äran att prova på spel i landslaget, tillsammans med Stefan Bemström. Enda akilleshälen under säsongen var egentligen alla de oavgjorda resultaten, som utmynnade i straffavgöranden. Något som visade sig vara SSK:s svaga punkt. Med lite fler lyckade straffavgöranden hade man säkert klarat sig till slutspel, men nu blev det en stabil 9:e plats i grundserien.

02/03
Ett antal namnkunniga spelare lämnade truppen, däribland "kvalhjälten" Lars "Dala" Dahlström. Fyra tunga nyförvärv presenterades och totalt sett såg laget klart starkare ut på papperet.
Säsongen 02/03 fick dock en tuff start. Målvakten Rolf Wanhainen råkade ut för en ögonskada i inledningen och även om Magnus Lindqvist spelade stabilt i mål låg laget sist i tabellen de inledande omgångarna. Det skulle dock bli bättre då man därefter plockade 22 poäng på tio matcher och avancerade till femte plats i tabellen. Där stannade man under några omgångar innan det började gnissla i maskineriet igen. Som ett försök att få spelet att funka bytte man huvudtränare. Särkijärvi lämnade laget och Timo Lahtinen kom in i båset istället. Ingen jätteeffekt, men man hade ändå avgörandet i egna händer att avancera till slutspel när man tog emot Leksand i sista grundspelsmatchen. Trots en bra insats hade man inte marginalerna med sig, utan förlorade med 2-1.

03/04
Södertälje Sportklubbs 80:e ishockeysäsong inleddes med att Timo Lahtinen skrev på för ytterligare ett år som huvudtränare. Till sin hjälp som assisterande tränare fick han Anders Eldebrink, som återvände till sin moderklubb efter en lyckad säsong som andretränare i Timrå.
Bland nyförvärven hittar vi bl a Joakim Eriksson, Jan Huokko och Bert Robertsson. Försvann gjorde bl a Ola Möllerstedt och Jesper Björck. Dessutom tvingades Leif Rohlin och Peter Ahola lägga skridskorna på hyllan efter skador.
Elitserien startade den 25 september och under de första fem omgångarna hängde laget relativt skapligt med. Sedan kom raset – Sportklubben förlorade nio raka matcher från och med den sjätte omgången till och med den 14:e – i tabellen störtdök laget från sjätte till tolfte plats.
Kampanjen "Nu Jäklar" startades och efter en kort tid hade man fått in fem spelare i truppen (Riihijärvi, Pettersson, Sekeras, Döme och Norbäck.).
Förstärkningarna gav omedelbart en positiv vänding. Under de sista 25 omgångarna var Sportklubben fjärde bästa lag i Elitserien. Man lämnade sistaplatsen och arbetade sig sakta uppåt i tabellen.
Ett nytt Elitseriekontrakt säkrades i den 48:e omgången genom att besegra Malmö med 6-4.

04/05
Från kvalserieplats till SM-semifinal, NHL-lockout, beslut om ny eventarena, World Cup och VM –
Södertälje Sportklubbs 81:a ishockeysäsong var en av de händelserikaste och märkligaste i mannaminne.
Det hela inleddes med att Mats Hallin skrev på ett 2-årskontrakt som Sportchef.
Timo Lahtinen fortsatte ytterligare ett år som huvudtränare med Anders Eldebrink som andrecoach.
Ett flertal nyförvärv presenterades inför säsongen. Däribland Rastislav Stana, Anders Burström, Chris och Peter Ferraro, Anze Kopitar. Försvann gjorde Peter Larsson, Antti Törmänen, Patrik Zetterberg, Juha Lind mfl.
NHL-lockouten satte sina spår och stundom blev det rena vilda västern bland elitserietrupperna. I SSK försvann tränare Lahtinen och Hallin tog över huvudansvaret i båset. Ferraro-bröderna försvann medan Jokinen, Calder, Thornton och Samuelsson kom in. Spelet gick upp och ner och i sista omgången hade man ett litet halmstrå att greppa. Ett halmstrå som Jörgen Bemström tog hand om när han efter 14.12 skickade in 3-3 mot Luleå på bortais.
Ett mål som tog SSK och dess supportrar till sjunde himlen. Av bara farten besegrades Linköping med 4-2 i kvartsfinalserien. Sällan har en hockeyarena kokat som Scaniarinken gjorde under slutspelet.
Något som fortsatte i semifinalerna mot Färjestad, men där blev det stopp med 0-4 i matcher.

05/06
Södertälje Sportklubbs 82:a ishockeysäsong kan snarast beskrivas med orden ”ner som en pannkaka” om man jämför med den föregående.
Mats Hallin återgick från tränarbåset till sin roll som Sportchef, medan Anders Eldebrink lämnade föreningen och tog jobbet som tränare för EHC Kloten i Schweiz. Nytt tränarpar blev Ulf Taavola, närmast från Skellefteå AIK, med gamle SSK:spelaren Stefan Nyman som assisterande coach.
Efter NHL-lockoutens slut försvann en rad tunga namn tillbaka till Nordamerika – Kyle Calder, Scott Thornton, Mikael Samuelsson, Dick Tärnström och Niclas Hävelid. Dessutom försvann Joakim Eriksson och Peter Popovic, två tunga pjäser. In kom Brandner, Leska, Skröder, Kollar, Petriläinen mfl.
Hemmapremiären den 1 oktober i nya AXA Sports Center blev på något sätt typiskt för säsongen. Stora förväntningar och brakförlust med 1-11!
Spelet gick på kryckor under säsongen. Hallin tog återigen klivet ner i båset, men effekten uteblev. Ett ovisst kvalspel stundade. Efter två omgångar fick Hallin och Taavola gå och in kom Leif Strömberg. Bytet gav fyra raka segrar, men därefter var det slut på det roliga. Redan i näst sista omgången stod det klart att SSK och Leksand fick ta klivet ner i allsvenskan. Med de senaste säsongerna i färskt minne, ett ganska naturligt scenario.

06/07
Så som det ofta är när ett lag degraderas försvinner spelare till höger och vänster. Den starkast lysande stjärnan - Anze Kopitar - åkte över och gjorde succé i Los Angeles Kings, Anders Burström återvände till Luleå, Per-Åge Skröder fick igång målskyttet i Modo osv. När spelarflykten så var över fanns fåtal seniorspelare kvar från stommen i laget. Magnus Lindquist, Daniel Ljungkvist, Linus Videll, Jörgen Bemström, Robert Carlsson och Tomas Kollar. Tränarduon Stefan Nyman och Leif Strömberg satte omedelbart fart med jobbet att snickra ihop ett slagkraftigt lag. Allt eftersom såg man mönstret. SSK letade efter rörliga och spelskickliga spelare, gärna i en bra ålder med utvecklingsmöjligheter. Spelare som passade in i mönstret var exempelvis backen Daniel Josefsson, som hämtades från en ganska "anonym" tillvaro i Rögle, men som gjorde succé i SSK. Många andra spelare följde Josefssons exempel och när halva serien var spelad tuffade SSK på som ett stabilt kvalserietåg. Det var så säkert att man till och med kunde kosta på sig att - redan innan grundserien var spelad - börja toppa formen för den stundande Kvalserien, där elitserielagen Malmö och Skellefteå skulle stå för det tuffaste motståndet. Det började dock rätt trögt när man "bara" fick med sig två poäng mot Björklöven hemma. En klar missräkning, som dock reparerades när man besegrade Rögle i matchen därefter. En match där Linus Videll visade prov på makalöst spel. Ett spel som skulle hålla i sig hela Kvalserien.
Med ett par omgångar såg det dock ganska tufft ut. SSK fick återigen "bara" med sig två poäng hemma, den här gången mot Malmö och luckan upp till de två första platserna kändes lite väl stor. Men i näst sista matchen fick man oväntad hjälp då Löven krigade till sig oavgjort resultat mot Malmö och plötsligt hade SSK allt i egna händer i den sista avgörande matchen..borta just mot Björklöven. Det blev en nervig tillställning där SSK:s spel gick på allt annat än räls. Man krigade till sig ett oavgjort resultat och kunde sedan bara nervöst avvakta slutresultatet mellan Leksand och Malmö. Ett mäktigt kramkalas bröt ut samtidigt som det förkunnades att Leksand besegrat malmölaget med uddamålet och SSK var återigen ett elitserielag!


07/08
Tillbaka i finrummet hade tränarduon Leif Strömberg/Stefan Nyman sett till att bygga vidare på sin filosofi där skridskostarka och hårt arbetande spelare skulle "gå till jobbet" varje dag och ta sig an det 55 omgångar långa elitseriekriget. Serien inleddes relativt bra, med ömsom segrar ömsom förluster. Som nykomlingar var man nog så bra med i matcherna och ofta var man till och med laget som skapade flest chanser, som man dock hade förtvivlat svårt att omsätta i producerade mål. Under de första 17 omgångarna hade man lyckats göra som mest fyra mål i en och samma match och i oktober blev en mörk månad där man radade upp förluster eller oavgjorda matcher. I slutet av november/början av december plockade man in backen Martin Richter från Tjeckiska ligan och strax därefter anslöt forwarden Stefan Pettersson från HV71. Om offensiven var uddlös så var defensiven desto mer imponerande. Ett hårt arbete över hela banan och två av seriens bästa målvakter i Enroth och Bjurling gjorde att SSK blev en erkänt svårspelad motståndare, såväl borta som hemma. Under säsongen bröt man dessutom en lång svit, när man besegrade Luleå på bortais. Något som inte skett på många år. Dessutom besegrade man Frölunda i Scandinavium, även om segern kom på övertid.
När serieslutet började närma sig var man inblandad i bottenstriden, men även här bryter man trenden när man lyckas se till att landa på säker mark genom att med tre omgångar kvar besegra seriesegraren HV71 på bortais och därmed kunde vi konstatera att SSK var på säker mark och skulle få spela i Elitserien även kommande säsong. Som SSK-supporter..en något märklig känsla att det var klart innan sista skälvande matchen för säsongen!


08/09
Efter det tuffa året som nykomling var det nu meningen att man skulle etablera sig i Elitserien. Stora delar av truppen var kvar och dessutom kryddades det inte minst med tre starka namn (Hyvönen, Jaakola, Benoit) som närmast kom från finska ligan. Det såg onekligen lovande ut och Södertälje tippades av "hockeyexperterna" att hamna runt plats 6-7 i tabellen. Ett tips som skulle visa sig vara allt annat än rätt. Istället för rubriker om segrar och fina skalper handlade det för SSK:s del desto mer om interna problem i truppen, spelare som inte drog jämnt och en hel del annat negativt. Hannes Hyvönen försvann till ryska ligan. Leif Strömberg och Stefan Nyman fick lämna båset och in kom istället Jim Brithén och Thomas Sjögren. Utöver en inledande seger mot Linköping fortsatte - och förvärrades - kräftgången och det stod tidigt klart att SSK skulle bli ett av lagen i Kvalserien.
Inför det stundande, ovissa kvalet ägde återigen en del förändringar rum. Strömberg och Nyman kom tillbaka i båset. In i laget kom även målvakten Henrik Karlsson och Jonas Höglund, bägge närmast från Malmö Redhawks. Dessförinnan hade Yared Hagos anslutit från HV71. Under den nerviga kvalserien visade laget sin styrka och trots ett inte alltid bländande spel lyckades man säkra elitseriekontraktet redan i samband med segern mot AIK (6-2) i näst sista omgången. 

Calle Gidén
Kompletterat av Tommy Nordin juli 2009.


Share |