Starka minnen - ytterligare avancemang till Elitserien
Publicerad: 2022-02-20
Säsongen 2000/2001 startade tungt men man lyckades vända på skutan och triumfen kunde fulländas på bortaplan mot Björklöven. Det avancemanget betydde också att vi fick fira 100 årsdagens i Elitserien.

Näst på tur i serien ”Starka Minnen” är säsongen 2000/2001. När man åter avancerar till högsta serien vilket också betydde att vi fick fira 100 årsdagen i Elitserien. Men vägen dit var inte spikrak utan säsongen startade ganska dåligt och spelarna själva styre upp krismöte inne i omklädningsrummet. Lars Dahlström, Jesper Björck och Kim Cannerheim berättar med egna ord hur de upplevde den säsongen.

– Det året så kom ju Säcken som tränare, jag tror att det var hans första år och direktiven som han hade var att vi skulle spela roligare offensiv hockey. Det gjorde vi också, vi spelade offensivt men vi läckte ju som såll bakåt i stället. På den tiden så var det Allsvenskan Norra och Allsvenskan Södra som sen blev Superallsvenskan efter jul där de fyra bästa från varje serie gick vidare. Där var vi illa ute och vi var tvugna att vinna de sista matcherna där på hösten för att ens ta oss vidare till Superallsvenskan, säger Dahlström.

När man insåg att poängen uteblev och vidare avancemang höll på att missas tog spelartruppen själva tag i det.

– Jag tror att vi till slut insåg att det här går inte, vi kan inte spela så här. Då klev Stefan Jonsson fram och gjorde en berömd insats. Det var med mina ögon fantastiskt. Man tycker kanske att ett sådant krismöte eller tal inför laget det borde tränarna sköta, men de var inte med på det mötet utan det var Steffe som pratade. Det var bara han som pratade och han har en förmåga att tala inför och engagera folk, vi satt ju i omklädningsrummet och varenda en kände att ”ja men det är ju självklart, vi kan inte fortsätta så här”. Jag tror inte att jag varit med om vare sig innan eller efter att en spelare tar ton och står och pratar i 20 minuter framför laget men det var verkligen så han gjorde. Det blir så sjukt tydligt att från det mötet och den stunden så ändrade vi egentligen tänket och vi kände att vi inte kan hålla på som vi gjort utan vi måste spela 0-0 och vinna matcherna med 1-0 och vara skitnöjda med det. Det var så tydligt och om man kollar resultat och statistik efter det där mötet så vann vi varenda match. Vi vann de matcherna vi behövde för att ta oss vidare och väl i Superallsvenskan så vann vi alla matcher tills vi var klara. Sen blev det kvalserie och då vann vi allt tills vi var klara där också, fortsätter Dala.

När det bränner till, när det är vinna eller försvinna. Allt eller inget, det var i de stunderna som Dala trivdes som bäst. Allt att vinna!

– Vi hade flera chanser på oss att säkra avancemanget men inför mötet med Björklöven borta så räckte det med två poäng för att vi skulle ta oss till Elitserien. Den matchen var tajt och den gick till förlängning och straffar där jag fick lägga två. Roffe Wanhainen gjorde en grym insats i kassen då också. Om man tänker tillbaka på det så är det ju helt fantastiskt, hur lyckades jag hamna mitt i det som någon slags huvudrollsinnehavare? Den säsongen hade jag på något sätt hittat ett par straffar som var - om inte hundraprocentiga så nästintill. Jag hade sådant jäkla självförtroende när det kom till just straffar så jag blev så glad när det stod klart att matchen skulle avgöras på straffar. Jag var så säker. Förutom att jag lade straff ofta hade vi Steffe Bemström som var säker och även Kim Cannerheim så vi visste att vi var bra på straffläggning. Jag var hundra procent säker att vi skulle ta den straffläggningen, det var aldrig någon tvekan.

En annan av de bärande spelarna den säsongen, Jesper Björck, minns hur man kom samman som lag och vände skutan.

– Vi lade upp en egen taktik, vi kände att det var helt ohållbart hur vi höll på. Men efter mötet så var det kanske fem matcher kvar som vi behövde vinna och vi gjorde det. Sen gick vi till Superallsvenskan och vann alla matcher vi behövde så efter det mötet vann vi princip allting. Det var en häftig känsla.

– Rent taktiskt så tycker jag att vi gick bort oss alldeles för mycket de första matcherna, vi var det spelförande laget men vi mötte lag som hela tiden bara försvarade sig och bara gick på kontring. Det vi ändrade taktiskt var att vi slutade bjuda motståndarna på lägen, vi började utgå från ett starkt försvar och att vi i stället fick kontra på motståndarna och låta dem ha puck. Om jag tänker tillbaka på min hockeykarriär så var den säsongen det absolut roligaste jag varit med om. Självklart resultatmässigt men om jag också ser till gruppen, så jäkla bra och kul gäng. Det var så kul att komma till omklädningsrummet. Det sticker ut den säsongen, gemenskapen vi hade tillsammans i gruppen, berättar Jeppe.

Vad var viktigt för Jesper när det kom till att driva på och vara med och leda gruppen?

– Jag försökte såklart bidra med mitt i form av att alltid göra det man själv kunde och leda genom att offra sig själv ute på isen. Lead by example utifrån att inte ge upp och driva på i omklädningsrummet. Jag tänkte inte så mycket på att jag var en ledande spelare utan det handlade bara om att göra det man kunde. Det är starka minnen och en cool resa. Avgörandet uppe i Umeå som går till straffar också, det var riktigt nervöst. Som en filmscen på något sätt, att det fick avgöras på det sättet. Vi hade sagt innan att vi skulle åka hem i bara kallingar om vi gick upp, det var bland annat Kim Cannerheim som var med på den planen, men vi stod aldrig för det löftet, skrattar Jeppe.

En annan spelare som vittnar om lagsammanhållningen som en avgörande faktor den säsongen är Kim Cannerheim.

– Det var mitt tredje år och vi hade Hemlin och Säcken som tränare och man var ganska etablerade i Allsvenskan och hade gått till kvalserien tidigare säsonger också. Vi var topplag i kvalserien men hade innan inte räckt hela vägen, vi var där någonstans mellan Allsvenskan och Elitserien. Vi var nog en ganska homogen grupp med Steffe och kapten som höll ihop egentligen alltihop tillsammans med Jeppe Björck och Dala. Dem höll ihop det jäkligt bra. Vi var väl egentligen inga superstjärnor så vi var ganska ödmjuka inför uppgiften och Hemlin och Säcken fick alla att ta sig an den uppgiften, oavsett om du spelade en minut eller 25 minuter. Jag tror att alla kände sig viktiga.

– När vi efter lite om och men tog oss vidare till Superallsvenskan så flöt allt bara på. Vi hittade olika formationer som funkade bra, jag spelade en del med Robban Carlsson och Dala i kedjan och Bemis och Anders Back på backen. Vi hittade vårt sätt att spela och alla hade och visste sin uppgift. Alla förstod sin del och sin pusselbit för att kunna lägga hela pusslet. Det gjorde att vi kunde utmana. När vi gick in på isen mot Leksand hemma, i tredje/fjärde matchen tror jag, så kände vi alla att spelar vi som vi ska så kommer de inte åka från Scaniarinken med poäng. Det var ju kemi bland oss spelare som spelare också, min line fick ju förtroendet att vara förstafemma och vi visste att vi ska vinna vår match i matchen. Vi skulle spela plus med ett eller två mål varje match. Gerhardssons line spelade också ofta plus och sen hade vi tredjefemman som kanske mer in med tanken att de skulle spela lika. Fjärdefemman gick ju in och bara tröttade ut motståndarna. Det var genomtänkt och alla accepterade det fullt ut, avslutar Kim.

Södertälje Sportklubb