GLENN JOHANSSON - VÅR EVIGA 11:a
Den här veckan blickar vi tillbaka och minns händelser och personer som betytt mycket för Södertälje Sportklubb. En av de mest självklara är såklart nr 11 Glenn Johansson. Med tröjan vajandes i Scaniarinkens tak förstår man att han var något utöver det vanliga. En playmaker av rang och en av stjärnorna i laget som vann SM-guld 1985. Glenn var dessutom SSK trogen under 13 säsonger av sin karriär och vi minns honom med ett leende på läpparna.
Joakim Eriksson, systerson till Glenn Johansson, är idag en av de drivande personerna i Glenn Johanssons Minnesfond och minns sin morbror med värme.
– Minnesfonden kommer leva så länge som jag orkar, sen får vi se om barnbarnen tar över efter mig. Det är ju ett speciellt år på många sätt men vi försöker hålla igång så gott det går. Vi kommer skicka ut ett julkort i år till alla som brukar medverka, vilket brukar vara en 80-100 personer. Jag skulle säga att vi är en förlängning av Gamla SSK. Främst är det såklart många från eran av Glenn, Mats Hallin och Conny Jansson med flera. Vi vill också vara en brygga in för generationen som kommer, min generation. När man är mitt uppe i livet mellan 35-55 och tappar många lite av anknytningen till SSK, funkitonen med den dagen är att stärka dem banden. Jag vet hur det är att jobba i en förening, man är alltid för få anställda med för många bollar i luften. Där för vill vi vara med och bidra på det sättet vi kan, framförallt när det gäller historiken i klubben som vi verkligen värnar om. Vi har hittills tagit fram montrar och om man pratar om att ta fram ett minnesrum av något slag kopplat till SSK är vi gärna delaktiga i ett sådant projekt. Målet för oss är att vi regelbundet varje år kan vara med och bidra i olika projket, helst kopplade till SSK. Eventuellt andra Södertälje-anknutna projekt också. Förutom barnen och familjen så var SSK Glenn's stora kärlek i livet, berättar Joakim.
Hur startade egentligen arbetet med minnesfonden?
– Fonden startades genom att väldigt mycket pengar skänktes i Glenns namn när han gick bort och där och då kände vi ett ansvar av att göra något meningsfullt av dem. Föreningslivet och SSK var på många sätt en otroligt viktig del av hans liv så det känns väldigt fint att vi kan fortsätta med detta arbete och samtidigt fortsätta minnas Glenn tillsammans. Minnesfonden lever på donationer och även av att profiler av olika slag skänker tröjor och liknande för auktion, säger Joakim.
Det är inte svårt att få Joakim att berätta om sin morbror och minnena är många.
– Jag tror egentligen att de flesta minns Glenn ganska likadant. Han var en person som alltid hade glimten i ögat och ständigt ett skämt på läpparna. Glenn hade ett väldigt varmt hjärta och ville alla väl, han var inkluderande och brydde sig om folk. Det är väl så jag skulle beskriva Glenn. Som spelare kunde han vara helt outstanding men också göra hårresande misstag eftersom han aldrig spelade safe. Glenn var väldigt ambitiös när det kom till ishockeyn, det tror jag många kan intyga. Han hade höga målsättningar men han gjorde alltid allting med ett skämt och ett skratt. Det kan på så sätt ibland framstå som att han inte var så seriös eftersom att han spelade aldrig säkert. Tränare och lagkamrater kunde säkert bli galna på honom ibland men det var ju också på grund av det som han kunde göra så briljanta saker på isen. Han klev ut på isen för att han ville underhålla, han spelade för publiken. Skapa och åstadkomma saker ute på isen det var hans melodi. Det är väl det som gjorde honom som minnesvärd och att man dyrkade honom. Han hade en sån enorm talang och skicklighet. Framförallt runt guldåret, som playmaker i Elitserien så var han helt outstanding. Hade man haft en annan förbundskapten än Leif Boork på den tiden så hade han säkert spelat mer i landslaget än vad han gjorde, men samtidigt så trivdes han trivdes ju bäst i SSK och Scaniarinken, han spelade aldrig in någon storklubb utomlands utan han var SSK trogen. Spelare av Glenns kaliber idag blir ofta utlandsproffs medan han fick ha sina mest framgångsrika år i SSK, berättar han.
Utan Glenn Johansson kanske Joakim, istället för att bli hockeyspelare, hade sysslat med något helt annat.
– Han är ändå min gudfar, jag såg alltid upp till honom. Tittade väldigt mycket på honom under min uppväxt. Han är den stora anledningen till att jag blev hockeyspelare. Jag växte egentligen upp i en handbollsfamilj så hade det inte varit för Glenn och att jag växte upp i Södertälje så hade jag nog inte börjat spela hockey. Han var den stora anledningen, min stora förebild. Nånstans så har jag alltid varit präglad av honom, säger Joakim.
Minnen av Glenn finns det många, men några är extra framträdande.
– Jag har väldigt många minnen av Glenn, men som så många andra kommer jag ihåg finalserien från 85. Han vann poängligan i slutspelet det året. Jag minns att jag, fast jag bara var 8 år gammal, fick sitta uppe och titta på matcherna. Det var stort då. Ett annat väldigt tydligt minne jag har är från söndagsmatcherna som spelades på den tiden. Det var ofta morfar som tog med mig på matcherna, men för att man skulle orka så fick man sova middag innan det var dags att bege sig till Scaniarinken. Vi bodde på Klockarevägen på den tiden och jag minns så tydligt vägen vi promenerade mot Scaniarinken för att se Glenn. Det är faktiskt ett av mina tidigaste barndomsminnen, då var jag kanske 3-4 år gammal, berättar han.
– Jag och min bror gick alltid med morfar och jag kommer ihåg matcherna i kvalet mot Hammarby, på den tiden var det ju ståplats på båda kortsidorna. Min bror somnade, han låg bland fötterna och jag stod mellan benen bland folk och försökte febrilt se isen. Det var häftigt och mycket kretsade kring Glenn på den tiden. Efter matcherna hoppades jag alltid på att få hälsa på nere i omklädningsrummet. Det hände inte så ofta för att morfar lyckades alltid läsa lusen av laget när vi väl fick komma ner. Men jag minns det ändå väldigt tydligt. Jag hade stenkoll på de andra matchresultaten som spelats under kvällen så när jag väl fick hälsa på Glenn efter matcherna så fick jag samtidigt rapporterna, likt en tabell, hur det gått i alla de andra matcherna. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Glenn, avslutar Joakim.
Jag tror att det är fler än Joakim som minna Glenna med värme. Som minns vilken lirare han vår, vår eviga 11:a.
