Kvartsfinalseger mot LHC lockoutsäsongen 04/05
Säsongen 04/05 kom att betyda mycket i vår fina SSK-historia. NHL-lockout och Elitseriesäsongen var kanske den bästa som någonsin spelats. Södertälje Sportklubb kryddades med namn så som Kyle Calder, Niclas Hävelid, Olli Jokinen, Mikael Samuelsson, Scott Thornton, Dick Tärnström och Todd White. Det var en stjärnspäckad säsong på många sätt och förmodligen är det många som minns den mäktiga signeringen av Olli Jokinen när han på Scaniarinkens is bytte om från en Florida Panthers tröja till den ädlaste av dem alla – S:et. Lockouten gjorde att vartenda lag i Elitserien var rejält tillspetsat och trots ett stjärnspäckat SSK var vägen till slutspel inte självklar. Timo Lahtinen fick lämna sitt uppdrag som tränare och ner i båset klev i stället sportchef Mats Hallin som berättar om säsongen från sitt perspektiv.
– Det var en minst sagt händelserik säsong, en säsong där vi gjorde en massa saker och det var ibland smått kaotiskt. Vi sparkade tränare och tog in Olli Jokinen som sedan lämnade för spel i Finland. Det hände saker hela tiden. Min tanke från början var att lockouten skulle upphöra och vi skulle stå kvar med bröderna Ferraro men längs vägens gång så såg vi att lockouten bara fortsatte och att då bröderna skulle spela mot Forsberg, Näslund och Chara. Det skulle inte blivit bra utan då blev vi tvungna att ta bort dem och i stället få in Tärnström och Hävelid. Sen fick vi i alla fall ihop det i slutet på året och gick med nöd och näppe till slutspel. Det var en avgörande match uppe i Luleå. Jag tror det var Jörgen Bemström som gjorde målet med passning från Jocke Eriksson och tack vare en poäng där så vi gick till slutspel. Det var ganska surrealistiskt när matchen var färdigspelad för både vi och Luleå jublade på isen. Vi för att vi tagit en poäng och säkrat åttondeplatsen och Luleå för att de vann matchen.
Så till slutspel tog vi oss även om det var på målskillnad, så tajt var Elitserien när den summerades efter 50 omgångar. Vi intog plats nummer åtta och fick favorittippade Linköping som slutat på en andraplats i serien.
– Linköping var favoriter inför den matchserien, men det blev en häftig serie och vi fick ihop det grymt bra. Det var häftigt och det var mycket folk i både i Scaniarinken och nere i Linköping. Vi vann första matchen i kvartsfinalserien och det ingöt mod i hela gruppen och kände alla att vi hade något bra på gång. Jag kommer ihåg en av matcherna som vi vann nere i Linköping där står helt plötsligt styrelsen i omklädningsrummet och jublar efter matchen. Det här var ju alltså mitt i matchserien och efter matchen så står de där mitt i omklädningsrummet och jublar och gör high-five med laget. Oftast vill ju en tränare säga några ord efteråt, att vi tar det lugnt och laddar till nästa match men så stod plöstligt hela styrelsen där. Jag kommer ihåg hur jag kastar ut dem, i min värld hade vi inte vunnit någonting mer än en match där nere. Vi har ju förlorat så mycket i SSK så jag gjorde väl fel där kanske men jag ville ju bara vinna alltihopa. Mitt fokus var ju nästa match och jag kände ju bara ”ut med er”, skrattar Hallin när han berättar om minnet.
Kvartsfinalserien går bättre än vad många kanske väntat sig och helt plötsligt står vi med 3–2 i matcher och möjligheten att avgöra serien på hemmaplan. Det var en fin vårdag, precis som en slutspelsdag ska se ut och SSK:arna vallfärdade till Templet. Det var nog inte en enda stol ledig och man kunde ta på atmosfären och stämningen som var den kvällen i Scaniarinken. Det var dock Linköping som inledde målskyttet i matchen innan Mikael Samuelsson kvitterar och Petri Liimatainen gör 2-1. Rastislav Stana i kassen var även han matchavgörande, inte bara den matchen utan genom hela serien.
– Det var magiskt att få den matchen på hemmaplan. Samme var ju grym i den matchen och jag kommer aldrig glömma Liimatainen som går in i mitten och drar ett slagskott i krysset och får taket i Scaniarinken att nästintill lyfta. Allt flöt på och vi var alla höga av adrenalinet som bara pumpade. Man snackar om taktik och så vidare och det är klart att det var så men det var ju att alla killarna var så jäkla glada och pushade varandra. Otroligt häftig match som jag tror att både vi nere vid isen och alla som var på plats bär med sig än idag.
