Folke Jansson "Masen"

FOLKE JANSSON ”Masen”

Södertälje Sportklubbs kanske störste ishockeyspelare genom tiderna började sin karriär som 13-åring 1931 i ett av klubbens C-juniorlag. Masen debuterade i A-laget den 2 mars 1935 vid en SM-match mot IFK Mariefred i Sveriges första inomhusarena för ishockey – ”Isladan”, vid Lindarängen i Stockholm. Debuten ville han helst glömma – varför har han skildrat på detta vis: ”Vid en tekning fick jag motståndarens klubba i nacken! Nå´n nerv måste ha träffats. I varje fall blev jag alldeles vimmelkantig och spelade plötsligt mot eget mål.”

Masen repade sig snabbt och efter en kort utflykt till Södertälje IF säsongen 1936 kom han tillbaka till SSK som ordinarie. Samma år, 1937, var Masen klar för VM i London men tvingades efter flera turer att stanna hemma. Orsaken var att förbundet hade ont om pengar. Det löstes genom att AIK steg in som sponsor med det förbehållet att flera AIK-spelare fick plats i VM-laget. Masen blev därför ställd åt sidan, men fick året därpå äntligen göra sin debut i Tre Kronor. Det skedde i en träningsmatch mot IK Göta inför VM i Prag, den 19 januari 1938. Sedan kom kriget och det internationella utbytet upphörde nästan helt.

Under tiden reste sig SSK ur den svacka laget haft vid slutet av 30-talet. 1941 erövrade Sportklubben, med Masen och äldre brodern Sven ”Jana” Jansson i spetsen, SM-guldet. Det hade då gått tio år sedan SSK senast stod överst på pallen. Masens framgångar denna säsong var inte slut i och med det. Han deltog i inofficiella EM i Garmisch-Partenkirchen där svenskarna kom tvåa efter värdnationen Tyskland. Som kronan på verket utsågs han till ”Sveriges bäste ishockeyspelare 1941” och blev ”Masen” med hela svenska ishockeypubliken. Masen var sedan given i landslaget under återstoden av sin aktiva tid.

1944 kom nästa SM-seger för SSK med Masen som galjonsfigur i laget. Matcherna mellan Södertälje och Hammarby under början av 40-talet blev klassiker som engagerade hela hockeysverige. Sportklubben med Masen som strateg och Hammarby med Åke ”Plutten” Andersson och ”Kurre Kjellis” utkämpade bataljer som slog publikrekord på löpande band. Publiksiffror på 7-8000 var inget ovanligt… En profil som Masen var också ett hett byte för motståndarna som försökte stoppa honom med alla medel. Han fick mycket stryk – framförallt i matcherna mot Hammarby där ”Svenne Berka” och Gunnar Landelius gick hårt åt honom - och till slut tvingades han av banan. En skada fick honom att avstå från ishockey under säsongen 1947, medan hela Södertälje gick och väntade på hans comeback. Masen försökte sig också på en sådan. 1948 fanns han åter på isen i en seriematch mot Mora. Det gick dock inte och Masen tvingades ge upp sin aktiva karriär.

Säsongen 1947 satt Masen som ordförande i SSK och innehade posten som lagledare för ishockeylaget 1949–1951 samt 1962–1968. Han var därefter aktiv i SSK:s kommittéer och styrelser ända till sin bortgång 1983. Utsågs till Hedersledamot i SSK 1953 och erhöll Sportklubbens guldmedalj nr 4 1972.

Masen hade under många år förtroendeuppdrag inom Svenska Ishockeyförbundet. Han var medlem av Uttagningskommittén (UK) åren 1948–1961, Tekniska Kommittén (TK) 1954–1967 och framförallt lagledare och tränare för Tre Kronor 1949-1957 – en lysande period för svensk ishockey som gav två VM-guld – 1953 i Schweiz och 1957 i Moskva. Erhöll Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1967 och Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1972.

Masen var en fulländad ishockeyspelare med sin snabba, mjuka åkning, sin perfekta klubbföring och en fulländad taktisk blick. När det gällde spelanalys låg han långt före sin tid. Masens dribblingar var sagolika och det resulterade förstås i många mål, dels av Masen själv, men lika ofta av lagkamrater som blivit frispelade. Tillsammans med Kurre Kjellström i Hammarby anses Masen som den store centerforwarden i svensk 40-talsishockey.

Vid en omröstning 1946 i Ishockeyboken rankades Masen av tio experter som ”Sveriges bäste ishockeyspelare genom tiderna”.

Få har betytt så mycket för en idrottsklubb som Masen gjort för SSK – som tränare, ledare, styrelsemedlem och sist men inte minst som spelare.