Arne Johansson "Brand-Johan"

Arne Johansson "Brand-Johan"

Brand-Johan föddes i Enköping men flyttade i unga år till Södertälje där han började med ishockey under säsongen 1932 i ett av SSK:s C-juniorlag. Han avancerade till reservlaget och fick i januari 1935 göra sin seriedebut i A-laget – men inte i SSK utan i Södertälje IF! SIF hade fått sin ordinarie målvakt skadad och ”lånade” Brand-Johan från Sportklubben. Seriedebuten gick förstås med glans och Johan stannade kvar i Södertälje IF under lagets storhetsperiod i slutet av 30-talet.

1941 återvände han till SSK som en etablerad stormålvakt och blev med tiden ett av ishockeyns första legendariske namn. Under Sportklubbens glansperiod på 40-talet var Brand-Johan det givna ankaret bakåt. Han lämnade isen efter ett par seriematcher säsongen 1952, strax före sin 37:e födelsedag. Johan fanns med som reservmålvakt av och till under ytterligare två säsonger.

I Tre Kronor fanns han med under 14 år och deltog i samtliga sex VM-turneringar som spelades under denna tid. Johan var reserv under VM i Prag 1938 och fick själv debutera i landslagets målbur mot Finland den 17 februari 1941. Hans storhetsperiod sammanföll till viss del med krigsåren då VM- och EM-turneringarna låg i träda. Om inte det internationella utbytet varit så litet i början av 40-talet skulle Brand-Johan säkert ha representerat Sverige i många fler landskamper. Sin största utmärkelse fick han efter VM i Prag 1947 då han utnämndes till turneringens bäste målvakt. Han avslutade sin karriär i Tre Kronor som reservmålvakt mot Tjeckoslovakien den 23 november 1951.

Brand-Johan omkom genom en olyckshändelse i arbetet den tolfte oktober 1956 endast 41 år gammal.

Hur bra var han? Thord Flodqvist som under många år studerade Brand-Johan från reservbänken har berättat: ”Varje epok har sin burväktare och Johan var den främste i sin generation. Han levde högt på sin reaktionsförmåga och sin inspiration. I dag skulle hans stil inte vara gångbar. Han använde inte plockhandsken ofta, utan han sparkade bort puckarna i stället – även om de kom visslande i höjd med ribban.” Brand-Johan var kontroversiell på många sätt, lämnade ofta kassen för att agera tredje back, simmade gärna på isen men lyckades oftast freda sin bur.

Efter den lille brandmannens oväntade bortgång i oktober 1956 skrev Kalle Liliequist i Ishockeyboken: ”Han hade en otrolig förmåga att reagera. Han blev sällan överrumplad. Räddningar på närskott i trassliga situationer framför mål gjorde han med samma lugn och kallblodighet som om han stått på brandstegen hemma i Södertälje och sprutat vatten på en brasa. Kanske var det från brandmannajobbet han hade fått sitt mod i ishockeyburen. Naturligtvis fick han smällar. Kanske låg han ibland död som en fisk på isen, men det var mest för att känna efter om han hade alla krafter i behåll och om det lönade sig att återuppta verksamheten. Som regel lönade det sig, för Brand-Johan var av stabilt virke och faktiskt blev han bara bättre ju mer som hände under matcherna.”

Brand-Johan var Sveriges förste internationellt kände stormålvakt.

Brand-Johan utsågs av Sveriges ledande sportjournalister till säsongens bäste målvakt 1945, 1947, 1948, 1949 och 1950. I en omröstning 1956 utförd av tio ishockeyexperter rankades Brand-Johan som Sveriges främste målvakt genom tiderna…