Först ut i serien ”Starka Minnen” är säsongen 1995/1996 och återtåget till Elitserien, man slog ut vrålstarka Brynäs i en finalserie och trycket på biljetter till matcherna i Scaniarinken var enormt. En av spelarna som i allra högsta grad var inblandad i mycket den säsongen var SSK-legendaren Lars ”Dala” Dahlström, men att han ens hamnade i SSK den säsongen var faktiskt lite av en slump och tack vare en annan SSK:are.
– Jag var ju i Frölunda och hade varit där fyra år och hade faktiskt ett kontrakt som löpte ytterligare, men riktigt så blev det ju inte. Vi hade gått på is där någon gång i mitten av augusti när jag kommer ner till träningen på måndagen och i stället för att byta om blir jag direkt inkallad till tränarrummet. Väl där inne satt halva styrelsen och så sade dem att de hade värvat en ny spelare vilket gjorde att jag inte skulle kunna vara kvar, men jag ska dra det helt från början. Lasse Falk kom ju till Frölunda inför den säsongen men han blev klar ganska tidigt på våren, långt innan säsongen var färdigspelad så han fanns med i kulisserna och satt på läktaren under träningar och matcher. När vi sedan började försäsongsträna så hade man ju lite korta snack med tränarna nu och så och en dag så säger han till mig att ”Fan Dala jag har tänkt att använda dig som center” varpå jag svarar att jag svarar att ”jag aldrig spelat center”, men han fortsatte och var övertygad om att det skulle passa mig bra. Det här var ju då i juni innan vi gått på is, och jag kommer ihåg att detta kommer på tal gång på gång under träningsperioden. Så gick tiden och det blev augusti och vi gick på is, men inte fick jag inte träna som center över huvud taget. Därför blev de så komiskt att det gick helt på den linjen när de ville göra sig av med mig. Hade det varit idag hade jag kanske ifrågasatt vad de höll på med men det gjorde jag inte där och då.
Nu är vi inne i augusti och Dala har precis blivit klubblös. Då slår han en pling till vännen tillika SSK:aren Jonas Heed som något år tidigare lämnat Frölunda för att återvända hem till Södertälje.
– Så då stod jag där i mitten/slutet på augusti. Jag fick beskedet på en måndag och jag tror att jag kanske till och med var med på is den dagen men när jag kom hem så ringde jag faktiskt till Jonas Heed, vi hade ju spelat tillsammans i Frölunda mina första tre år men han flyttade hem till Södertälje ett år tidigare. Vi hade ju fortfarande kontakt och umgicks mycket när vi bodde i Göteborg så jag lyfte luren och ringde honom på kvällen och berättade vad som hade hänt och frågade om han kanske kunde kolla lite med Södertälje och hur det såg ut. Därifrån gick allting rätt snabbt. Samma vecka så åkte vi upp och om jag inte minns helt fel så tror jag till och med att vi flyttade upp redan på fredagen. Min fru hade jobb och min dotter som då var fyra år hade ju kompisar i Göteborg så det var lite tufft. Det var helt klart en ganska kaotisk vecka i livet.
Till SSK kom han och det bjöds inte på någon mjukstart utan Kringelcup och första motståndarlaget hette vadå? Jo, Frölunda såklart.
– Sen kom jag till Södertälje och SSK och nästan direkt var det dags för klassikern Kringelcup och vi skulle såklart möta Frölunda i första matchen. Det var en ganska tuff tid till en början för oss alla i familjen att bryta upp och byta stad, men så här i efterhand så var det ju verkligen någon mening med allt. När jag ser tillbaka på min karriär så är det förmodligen det roligaste jag har gjort och fått uppleva så det blev ju väldigt bra till slut.
Säsongen avslutades som vi alla vet på ett magiskt vis, men vägen dit var inte helt enkel.
– Det som jag kände alla mina år i Södertälje, men kanske framförallt första var att det var så himla bra lag och gemenskap. Säsongen 95/96 så var de flesta i åldern där någonstans runt 25. Det var ju spelare som Jonas Heed, Niklas Gällstedt, Ola Rosander och Patrik Ross. Eldebrink var ju den enda som var lite äldre vill jag minnas och sen var det ju Jocke Eriksson och bröderna Bemström som kom upp. Hela gänget i princip bodde i Södertälje. Eller, Jerry Friman hade vi ju också och han bodde nog inte i Södertälje men i princip alla andra bodde ju i Södertälje. Vi umgicks och hängde mycket med varandra även utanför isen. Vi spelare och tjejerna, sammanhållningen var helt sjukt bra. Det underlättar enormt mycket för lagsammanhållningen att man kan umgås utanför isen.
– Jag märkte ju att när vi gick upp till Elitserien så kom många spelare från Stockholmsområdet och ingen jäkel bodde ju i Södertälje. Det blev inte lika bra och vi åkte ju dessutom ur. Då kom ju återigen nya spelare, kanske inte lika namnkunniga spelare som vid avancemanget till Elitserien men vi fick ihop en så sjukt stark grupp där de flesta återigen bodde i Södertälje.
Men åter till den magiska säsongen 95/96.
– Det man ska komma ihåg är ju det faktum att vi var inte ens var på kvalplats inför sista omgången. På den tiden var det Division 1 som blev Allsvenskan och det var där Brynäs åkte ner och som vi fick mötas först. Man spelade 18 matcher i Allsvenskan och Brynäs hade 17 raka vinster inför sista omgången när vi hade Brynäs hemma. Vi ligger så kanske fyra i tabellen och det var bara ettan och tvåan som skulle få göra upp i en finalserie. Inför den sista omgången hade vi inte allt i egna händer utan vi behövde hjälp från en annan match plus att vi var tvungna att slå Brynäs som hade 17 raka vinster. På något sätt får vi ihop det jäkligt bra och vi slår Brynäs klart och tydligt samtidigt som vi får med oss resultatet i den andra matchen.
Hur tar man sig mentalt an utmaningen att möta ett lag med 17 raka segrar i en ”måstematch”?
– De hade 17 raka vinster och så slog dem och fick bäst av fem och i sen serien vann vi sedan också ganska klart. Vi vann alltså fyra av fem matcher mot Brynäs som hade vunnit allt som kommit i deras väg i Allsvenskan innan. Så när vi gick upp fick de harva vidare i Kvalserien, men då vann de återigen alla matcher så de måste ha gått på någon mental spärr eller att vi inte alls passade dem. Sen var ju Linkan helt brilliant då också, framför allt i matcherna mot Brynäs.
Det var något magiskt över laget vi ställde upp med säsongen 95/96 och Dala kan bara instämma.
– Tittar man på laget vi hade då så hade vi ju säkert 10 spelare som precis hade spelat i Elitserien. Vi hade ett slagkraftigt lag tillsammans med en grym sammanhållning.
En person som inte var med och spelade 1996 men som har gjort mycket för Sportklubben är före detta medarbetaren och super-SSK:aren Christer Kronblad som minns tillbaka på de historiska matcherna i Templet mot Brynäs. Att få tag på biljetter var ingen självklarhet men en annan SSK-legend såg till att det blev möjligt för Kronblad.
– Jag har ett väldigt starkt minne kring just matcherna mot Brynäs och de innefattar en väldigt stor SSK-legendar som heter Sonny Danielsson. Han var lagledare i SSK:s a-lag under många år, bland annat säsongen 1985 när man tog Sm-guld. Så, nu åter till historian. Jag jobbade i den tiden i Stockholm, Sonny drev tipshörnan på Nygatan (numer Blixtens pizzeria) och han sålde matchbiljetter i sin tipsbutik. Så jag sitter på jobbet i Stockholm och ringer honom och frågar efter biljetter till matchen. Då säger han att ”nej, biljetterna är helt slut”, det var alltså tvärslut överallt, men efter lite om och men så sade han till slut ändå att han kunde ta mitt nummer och ringa mig ifall ifall det skulle dyka upp någonting. Det hinner bara gå en liten stund innan Sonny ringer upp mig och säger att han hittat två biljetter till matchen och jag blir naturligtvis jätteglad, men så kommer jag ju på att jag sitter i Stockholm. Jag sitter i Stockholm och hade inte bil på den tiden samtidigt som Sonny stängde butiken kl 18. Snäll som han är frågar han när jag kan vara på plats i butiken och jag säger att jag skyndar mig och kan vara på plats tjugo över sex, så han stannar kvar. Han höll alltså butiken öppen för mig så att jag skulle få mina två biljetter till matchen. När jag kom till arenan så var det fullsmetat, alla som var där kommer ju ihåg detta. Det var folk överallt och jag kunde inte komma åt min sittplats för den var redan tagen så jag var en av dem som satt i trappen. Det är ett jättestarkt minne som jag associerar med just den matchen.
