Få spelare har ett så stort SSK-hjärta som Hugo Gustafsson har. När han var fyra år gammal började han hockeyskolan och sedan dess har han befunnit sig i Södertälje Sportklubb. Drömmen var alltid kristallklar, en dag skulle han vara en av dem som fick åka in på Scaniarinkens is i den finaste av tröjor. Att bli en av dem som han själv såg upp till när han växte upp och drömde om att bli hockeyspelare. Den drömmen blev verklighet och nu har tre säsonger i SSK-s a-lag passerat. Hugo har gått från en ung och lovande junior till en ledande spelare i den S-prydda dressen, men nu är det dags att testa sina vingar och nya utmaningar väntar för den SSK-fostrade Nykvarnskillen.

– Det är klart att det här inte är ett helt enkelt beslut för mig att ta, jag brinner verkligen för SSK. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. SSK är laget i mitt hjärta. Det är verkligen skitkul att spela här men jag känner att jag vill ta nästa steg i karriären och det känns som att det är rätt läge för mig att göra det nu. Jag har alltid haft en dröm om att spela i a-laget och det har varit magiskt att jag fått göra det de senaste säsongerna.

Det har alltid varit sport som varit grejen för Hugo och redan från ung ålder sprang han i Scaniarinken och försökte få tag på en klubba från någon av idolerna.

– Jag har ju sprungit här så länge jag kan minnas, tiggt klubbor från spelarna och hela den grejen, skrattar han.

– Jag började när jag var fyra eller fem år gammal. Det var alltid sport som gällde för mig när jag var liten, jag har nog testat på det mesta. Jag höll på med innebandy, fotboll, hockey samtidigt och det var där jag hade alla mina kompisar. Hockeyn har alltid varit nummer ett, kanske var det för att jag var lite bättre i hockeyn än på de andra sporterna. I innebandyn var det så många andra som var mycket bättre än vad jag var så då föll det sig naturligt att satsa mer på hockeyn.

Även om det krävs en viss mån av talang för att hamna där han är idag så är Hugo en av dem som lagt ner mycket tid och kraft för att komma dit. Den flitigt använda skottrampen hemma hos föräldrarna är ett sådant exempel.

– Jag skulle kanske säga att det var någon slags brytpunkt när jag var runt 14 år, då la jag av med fotbollen för att kunna satsa hårdare på hockeyn. Jag kombinerade hockeyn och fotbollen länge men tillslut så var jag tvungen att välja och då föll det sig naturligt, hockeyn var grejen för mig och jag ville verkligen satsa fullt ut. Jag kände starkt att det var det jag ville göra. Jag bestämde mig för att verkligen ge det en chans och det har blivit mycket extraträning och mycket sommarfys för att få så bra förutsättningar som möjligt. Jag har lagt ner mycket tid på hockeyn. Jag tror verkligen att man måste ha ett eget driv, det räcker inte att bara göra det som sker organiserat gemensamt utan du måste vilja lägga ner hjärta och själ i det också. Det innebär ju också att man måste offra vissa saker längs vägen, men det har aldrig varit ett problem eftersom att spela hockey är det roligaste jag vet. Men ”träna mest bli bäst” är ett uttryck som jag tycker stämmer väl in. Sen har jag haft bra stöttning i klubben under alla dessa år, lagkamrater och ledare som gjort min resa till det den är idag.

Redan förra säsongen gick utvecklingskurvan uppåt för Hugo. Efter en lite skadedrabbad höst tog han ändå en plats i JVM-truppen och återvände till Scaniarinken med både en medalj och ett stärkt självförtroende. Den fina våren gjorde att han fick ögonen på sig och många SSK-are hemma i stugorna höll nog andan innan det nya kontraktet kritades på. Det spekulerades vilt kring vilken klubb som skulle lyckas locka honom till sig. Det var den mediala bilden av det hela i alla fall, för Hugo var beslutet inte så svårt.

– Tanken var hela tiden att spela kvar i SSK ett år till för att jag visste att jag hade goda chanser att utvecklas och ta nästa steg om jag stannade, både som människa och ishockeyspelare. Jag tycker att jag har utvecklats på båda planen under årets gång. Jag har flyttat hemifrån för första gången, då var det väldigt skönt att ha familjen nära. Det var egentligen det jag ville hela tiden och ett enkelt val för mig. Det var alla andra som gjorde det till en större grej och ett större beslut än vad det faktiskt var ur mitt perspektiv. Jag är fortfarande väldigt ung och kände ingen press att stressa i väg för tidigt.

När han ska plocka fram specifika händelser ur minnesbanken finns det en del att välja på. Matcherna som följts från läktarna i Scaniarinken är otaliga och det glittrar i ögonen på Hugo när han minns tillbaka på händelser från årens gång.

– Jag har sett så många matcher här genom åren när jag var yngre. Det var alltid kul att vara på plats med kompisarna och jaga spelarnas klubbor eller bara en high-five i periodpaus. Sen var det häftigt att vara på plats under senaste lockout-säsongen. Det vara många idoler och väldigt bra spelare på isen det året, det var häftigt.

På frågan om vi kan få se Hugo i den blå-gula tröjan i framtiden krävs det ingen vidare betänketid.

– Jag är rätt övertygad om att jag kommer spela på isen här i Scaniarinken här igen och då byta om i rätt omklädningsrum. Det är absolut någonting jag vill göra samtidigt som det ska bli kul att ta nya steg och testa på någonting annat nu också, men jag är rätt övertygad om att jag kommer spela här igen.

Att Hugo har ett stort SSK-hjärta är det ingenting att orda om. Han har gjort resan från hockeyskolan upp i a-laget och säkert varit en stor källa till inspiration för många av dagens SSK-ungdomar. Han är ett kvitto på att hårt jobb lönar sig. Nu tackar han för sig och beger sig ut på nya utmaningar. Men någon gång i framtiden hoppas vi såklart återse honom på Scaniarinkens is igen, i rätt tröja förstås.

Trots sina blott 21 år har han redan hunnit med att vara en del av a-laget i tre säsonger. Det har blivit 122 matcher, 25 mål och 43 assistpoäng. Vi önskar Hugo stort lycka till med sina framtida utmaningar!