Carl Abrahamsson "Calle Aber"

CARL ABRAHAMSSON "CALLE ABER"

Grundaren av Södertäljeishockeyn, Calle Aber, var en bjässe på isen i ordets alla bemärkelser. Calle började spela bandy i ett av SSK:s juniorlag 1908.

Inom några år avancerade han till A-laget och utvecklades under 1910-talet till en bandyspelare av hög klass. I Södertäljetrakten rankade man honom nästan i klass med Uppsala-kamraternas legendariske Sune Almqvist. Under två säsonger gästspelade Calle Aber i AIK:s bandylag. Bägge säsongerna (1915 och 1917) deltog han i SM-finalerna mot IFK Uppsala (0–2 respektive 2–11). Därefter var han SSK trogen under hela sin karriär. I bandylaget var han aktiv till och med 1934.

1925 tog Calle tillsammans med brodern Erik initiativet till SSK:s första ishockeylag. Det blev som alla vet succé omgående med SM-seger efter endast fem genomförda ishockeymatcher. Calle slog själv in det avgörande målet i SM-finalens förlängning och säkrade därigenom SSK-hockeyns framtid. I landslaget debuterade han mot Polen den 15 februari 1926. Där hade han sin givna plats långt in på trettiotalet, ofta i par med klubbkompisen Henry Johansson.

Under Olympiska spelen i St. Moritz 1928, där Calle var lagkapten för det svenska laget, skaffade han sig det ”vikingarykte” som fortfarande är förknippat med hans namn. Med sin olympiska silvermedalj kunde han dessutom tysta brodern Erik som 1920 erövrat OS-brons i längdhopp i Antwerpen.

1931 blev Calle svensk mästare för andra gången. Samma säsong deltog han i VM i Krynica, Polen, där svenskarna gjorde sensation genom att spela oavgjort 0–0 mot Kanada.

Säsongen 1932 var det dags för nästa internationella framgång då Calle i Berlin blev Europamästare för andra gången.1934 gjorde han sitt sista framträdande i landslaget vid mötet med Kanada den 18 januari.

I SSK gjorde Calle sin sista säsong 1935 och lade därefter skridskorna på hyllan nästan 39 år gammal. Han fortsatte som lagledare och tränare till och med 1939, samt från 1947 till sin hastiga bortgång i en hjärtattack på juldagen 1948.

Calle invaldes i SSK:s överstyrelse 1920 och satt som ordförande 1927-1936. Han utsågs till Hedersordförande i SSK 1934 och tilldelades samma år Sportklubbens guldmedalj nr 1. Calle satt som vice ordförande i Svenska Ishockeyförbundet under 14 år, 1926–1939.

Han var under 30-talet engagerad som ishockeyförbundets instruktör i landsorten och fungerade vid VM 1935 (Davos) och 1937 (London) som ledare för det svenska landslaget.

För sina insatser inom idrotten belönades han vid idrottsriksdagen 1935 med Riksidrottsförbundets Förtjänsttecken i guld.

Enligt samtida beskrivningar var Calle Aber: ”En oförvägen friskus, hård som flinta i närkamperna och med ett sjusärdeles tävlingshumör.” Han gav allt av sin inneboende kraft och man får förlåta att Calle inte alltid var så noga med om det var pucken eller motståndaren som träffades. På den tiden kändes en ”bröstvärmare” mer än i dag eftersom utrustningen inte var särskilt välutvecklad. Den motspelare som en gång mött Calle Aber i en sådan situation aktade sig länge för att ”återuppta bekantskapen”. Hans längd på 183 cm var avsevärd för sin tid, då merparten av spelarna var en decimeter kortare. Om Calle Aber har en annan SSK-legend Folke ”Masen” Jansson sagt: ”Jag tror att Calle Aber är den mest inspirerande person jag mött i idrottskretsar. Inte bara fin idrottsman, utan också personlighet, charmör, lysande talare, inspiratör.” Calle och de övriga pionjärerna lyckades skapa en härlig idrottsmiljö, där det växte fram en ny generation av spelare, vilka skulle låta tala om sig i allt större sammanhang. Calle var en idrottens mångsysslare.

Förutom sina framgångar inom ishockey och bandy nådde han fina resultat inom den fria idrotten med 28 distriktsmästerskap i olika grenar. Mest framträdande var han inom 5- och 10-kamp och uttogs 1914 att representera Sverige vid Baltiska Spelen i Malmö.

En sak är säker – utan Calle Aber hade aldrig Södertälje Sportklubb blivit vad den är i dag inom svensk ishockey.